Terror och rädsla

Efter terrordådet riktat mot den satiriska tidningen Charle Hebdo i Paris så har sympatin och diskussionerna rullat på. Dådet framställs i media som en attack mot yttrandefriheten och en stor rörelse världen över har ställt sig upp som JeSuisCharlie (jag är Charlie) för att visa sitt medlidande för de som gick bort i attacken och sitt stöd för yttrandefriheten.

Vissa sätter sig däremot emot hedrandet av Charlie Hebdo på grund av att tidningen var allt annat än renlig. Att använda sig av uttrycker JeSuisAhmed (Jag är Ahmed) sprider sig på medier för att hedra den polisman av muslimsk bakgrund som dog för att försvara livet på de som hånat hans religion.

Enligt O skriver på sin blogg om Jonas Hassen Khemiris bok Jag ringer mina bröder och om vikten att inte dra alla över en kam. Ett utdrag ur blogginlägget:

”…som jag tycker sammanfattar den rädsla som kan ge oss tunnelseende. Den rädsla som kan få människor att glömma att “dom andra” inte är en homogen grupp terrorister, utan många, många olika individer, varav några är extremister, men de flesta inte.”

Sveriges inrikesminister Anders Ygeman talar om vikten av att inse att liknande saker kan hända i Sverige, men att inte låta rädslan ta överhanden:

”Man måste vara jättenoga med att komma ihåg vad vi vill skydda. Det är ju det demokratiska, öppna samhället där medborgarna känner tillhörighet. Då kan vi inte vidta så hårda eller omfattande åtgärder att det i själva verket inskränker det vi säger oss vilja skydda.”

Som avslut vill jag även påminna att de som verkligen förlorar på detta terrordåd och den ökade skräcken är muslimerna.

Kommentera