Sockerberoende och acceptans

Jonas Bergqvist hade ett sockerfritt kalas för sin 5-åriga dotter, Aftonbladet skrev om kalaset; sen bröt debatten ut.

De flesta kommentarerna är positivt inställda, med uppmuntran och övertyganden om att det är ett bra initiativ. Andra kommentarer riktar sig mot att föräldrarna är mat-snobbar och vill imponera på, eller skambelägga, de andra närvarande föräldrarna.

Särskilt kritisk är Aftinbladets krönikör Sara Milstead.

”Rawfood-bollar och hemlagad sushi ger guldstjärnor på den sociala skalan, ketchup och vitt bröd avdrag. Fast inte på BMI-skalan, märk väl.

På 70-talet var käk lika med makaroner, nattkorv, Skogaholm och O’boy, den skitigaste av fulmat.

Ändå bar människor storlek 36 på sina utåtsvängda jeans och var smala som stuprör.”

Jonas skriver ett svar på Saras krönika på sin blogg, ett utdrag:

”Det är sant att det inte behöver vara ett problem med socker på ett kalas om man har en balanserad livsstil. Det är sant, men två följdfrågor uppstår: Har barn idag verkligen en balanserad livsstil? Och vad är problemet med ett sockerfritt kalas? Återigen: vi kritiserar inte föräldrar som serverar socker på sina kalas – vi visar att man kan ha ett kalas utan socker.”

Jag håller verkligen med honom; Vad är problemet? Barnen mår inte dåligt av att INTE äta socker på ett kalas.

Kommentera